När Spelinspektionen delar ut licenser på den svenska spelmarknaden sedan spellagen trädde i kraft 1 januari 2019 är det två helt olika sorters tillstånd som delas ut: B2C-licens för den som vänder sig direkt till spelare, och B2B-licens för den som levererar spelprogramvara eller spelplattform till en licenshavare. Skillnaden låter teknisk men får stora konsekvenser för avgifter, tillsyn och vilka skyldigheter ett företag faktiskt bär. B2B-licensierade bolag betalar lägre avgifter och omfattas av färre krav än B2C-licensierade, men de kan inte vända sig direkt till spelare och saknar därför skyldigheter kring spelansvar och bonusregler. Det är den kärnan varje operatör och leverantör måste förstå innan man väljer väg in på marknaden.
Avgiftsnivåer och tillsynskrav skiljer sig markant mellan de två licenstyperna
En B2C-licens kräver att operatören ansöker om tillstånd för varje spelform man vill erbjuda, och avgifterna är konstruerade för att finansiera en omfattande tillsyn. Spelinspektionen tar ut en ansökningsavgift per spelform och därefter en årlig tillsynsavgift som baseras på operatörens omsättning. För den som driver kasino, vadslagning eller både och blir summan betydande redan innan man hanterat de tekniska kraven på integration mot Spelpaus, spelansvarsverktyg och rapportering enligt förordning 2020:495. B2C-operatören måste också vara ansluten till Spelpaus, ha fungerande insättnings- och förlustgränser samt följa bonusreglerna som begränsar vad man får erbjuda vid första speltillfället.
B2B-licensen är billigare i absoluta tal och kräver inte samma infrastruktur för spelansvar. Leverantören säljer spelprogramvara eller en plattform till en B2C-licenshavare och behöver inte själv hantera insättningsgränser, förlustgränser eller Spelpaus-koppling, eftersom det ansvaret ligger hos operatören som möter spelaren. Däremot granskar Spelinspektionen B2B-bolagets tekniska lösningar, avtalsvillkor och hur man säkerställer att spelet inte erbjuds till svenska spelare utanför det licensierade systemet. Kraven är färre men inte obefintliga, och tillsynen riktar sig mot att leverantören inte ska kunna användas som bakväg runt spellagens regler.
En viktig detalj är att B2B-licensen inte ger rätt att marknadsföra sig mot svenska spelare eller att ingå avtal direkt med dem. Leverantören är en affärspartner till operatören, inte en destination för spelaren. Det betyder att marknadsföringsregler, bonusregler och spelansvarsregler i praktiken landar på B2C-sidan, medan B2B-bolaget ansvarar för att dess produkter fungerar korrekt inom ramen för operatörens licens. För ett bolag som överväger vilken licenstyp man ska satsa på handlar det därför inte bara om avgifter utan om vilken roll man vill ha i värdekedjan.
Varför utländska operatörer utan svensk licens fortfarande lockar spelare
Parallellt med det licensierade systemet finns operatörer som riktar sig mot Sverige utan att ha någon svensk licens. Ett exempel är Asino, som drivs av Hollycorn N.V., ett bolag registrerat hos Antillephone på Curaçao. Asino saknar svensk licens från Spelinspektionen och är inte anslutet till Spelpaus, vilket innebär att den som spelar där inte omfattas av det svenska spelansvarssystemet. Det är alltså fråga om ett casino utan svensk licens, samtidigt som Asino listar Sverige som begränsat land i användarvillkoren, en formulering som skapar en gråzon snarare än ett tydligt förbud. Libergos Limited driver sajten tillsammans med Hollycorn N.V., och den bolagsstrukturen är typisk för utländska operatörer som vill hålla isär ansvar och licensiering.
För spelaren får avsaknaden av svensk licens konkreta effekter. Utan anslutning till Spelpaus kan en person som stängt av sig hos svenska operatörer fortfarande spela hos Asino, eftersom avstängningen bara gäller inom det licensierade systemet. Bonusreglerna som gäller hos svenska licenshavare, inklusive den gräns som togs bort 15 november 2021 då taket på 100 kronor försvann, är inte tillämpliga hos en operatör utan svensk licens. Samtidigt gäller svensk skattefrihet för spelvinster bara när spelet sker hos en operatör med svensk licens, så den som vinner hos en olicensierad sajt kan behöva deklarera vinsten som inkomst. Det är en skillnad som sällan syns i marknadsföringen men som spelaren upptäcker först vid en större vinst.
För leverantörer och operatörer som vill verka långsiktigt på den svenska spelmarknaden är valet av licenstyp avgörande för vilka skyldigheter man kan leva upp till. En B2B-licens ger lägre kostnader men begränsar affärsmodellen till att sälja till licenshavare. En B2C-licens öppnar dörren till spelarna men kräver full efterlevnad av spellagen, inklusive penningtvättskontroller, åldersgräns och rapportering till Spelinspektionen. Den som väljer att verka utan licens, som Asino gör, slipper avgifterna men möter i stället frågor om konsumentskydd, skatt och varumärkets hållbarhet på sikt.
Praktiskt handlar valet om vilken risk man är beredd att bära. B2B-licensen passar den som vill leverera teknik utan att ta operatörsansvar, medan B2C-licensen kräver att man bygger upp hela spelansvarsapparaten och accepterar de avgifter och den tillsyn som följer. Utländska operatörer utan svensk licens konkurrerar på andra villkor men saknar det skydd och den legitimitet som licensen ger. Innan man tecknar avtal eller lanserar en sajt mot svenska spelare är det värt att kontrollera vilken licenstyp motparten faktiskt har, vem som står bakom bolaget och om Spelpaus-anslutning finns. Det avgör inte bara kostnaden utan också vilket ansvar man själv tar på sig.